Mammighet
Jag har ju länge konstaterat att Fisen är extremt mammig. Men nu är det dags att släppa på tömmarna lite och släppa in pappan. Eller rättare sagt, gjorde det för några veckor sen. Det är inte synd om honom när pappa kommer hem eller när han måste vara hemma med pappa! Det går precis lika bra. Idag fick Karln till och med göra iordning tortillan med kött och grönsaker i. Han började lite frågande med vad han skulle ha i till honom. Jag brydde mig inte, han kan ta det beslutet och blir det fel så märks det förr eller senare. Learing by doing. Likadant med nattningen. "Nä jag måste natta honom några nätter så han vänjer sig". Ja vänjer sig vid mig kanske? Nä idag nattade Karln, vilket dock ledde till att han fortfarande ligger därinne.... och sover! Man måste släppa in killen låta honom ta vardagliga beslut utan övervakning. Bara man kommer överens om vem som har ansvaret och när!
Jag tror inte att dom blir tryggare av att man tycker synd om dem. Då bekräftar man bara vad barnet tänker. Jag blir ibland lite skrämd av att Korven är en spegelbild av våran uppfostring. Om han är jobbig är det inte hans fel, utan vårat sätt att hantera honom. Det är vi som har format honom, det krävs dock lite objektivitet för att inse detta!
Känns som om detta är ett hett ämne! Hur är det hos er?
Vår lillfis var absolut inte mammig när han var liten. Det började när det var JAG som körde inskolningen på dagis, och sen har det mer eller mindre hållit i sig. På sista tiden får inte ens pappa ge honom kvällsvällingen =O Självklart går det ju när jag inte är hemma...
Jag jobbar också hårt på att "släppa in" pappan. Det är svårt, eftersom jag vet att jag alltid har rätt =D Men jag försöker tänka att det är ju faktiskt hans son oxå, så även om jag alltid har rätt så måste han ändå få vara med och bestämma ;)