vnikka

Allt började denna tidiga söndagsmorgon vid 5.30-tiden. Äntligen.. Alla som har gått övertid vet hur skönt det känns att känna att nåt händer!! Var i v 40+6 då jag vaknade av att jag hade ont i magen, värk som jag inte känt förut. Värkarna hade börjat. Gick på toa, precis som vanligt, kanske den 3:e gången denna natt.. Men upptäckte något blodaktigt i brallan. Ja lade mig och vilade igen för att känna efter om bebisen rörde sig och om värkarna tilltog. Men det gjorde de inte och bebisen rörde sig som vanligt. Så jag lade mig och sussade till nio-tiden. Bestämde mig sedan för att ringa till förlossningen på Danderyds sjukhus för att ev. förvarna dem att jag kanske skulle dyka upp idag, de bad mig återkomma om något ytterligare hände. De trodde att det var slemproppen som gick.

Dagen traskade på i vanligt mak och hade lite lätta väldigt glesa värkar. Vid fyratiden på eftermiddagen går jag på toa och när jag sitter där så säger det ?plopp?, ungefär som en champagnekork och vatten börjar forsa! Vattnet gick och på toan, vilken tur tänker jag. Ringer in till förlossningen och de råder mig till att komma in för fostervattenskontroll efter 1-2 timmar om värkarna inte tilltagit. Om allt då är bra får vi åka hem och vänta på att värkarna tilltar och komma in igen. Värkarna är lika lätta som förut och jag ligger på soffan medan Richard stressar runt här hemma och packar grejer som vi ska ha med. Han är riktigt uppstressad medan jag är helt coollugn. Vi tar med grejerna ifall vi skulle bli kvar och åker in till DS vilket bara tar några min, så vi är inne strax innan 18-tiden.

Vi kommer in till förlossningen där vi blir visade till ett intagningsrum på specialavdelningen. De tar blodtryck och kollar hur bebisen ligger och kopplar mig sedan till en CTG-apparat och en grej som registrerar värkar och sammandragningar. Hjärtljuden är normala och värkarna kommer oregelbundet men tilltar under tiden vi ligger där. De registrerar att jag har ganska högt blodtryck, vilket jag redan hade förra veckan, men jag säger att jag mår bra och inte har ont i huvudet eller är trött. De bestämmer sig för att ta ett blodprov för att kolla diverse värden (vet faktiskt inte riktigt vad de kollade, nåt med levern tror jag). Värdena är normala, men de vill ha kvar mig under observation. De dividerar om jag ska få ett förlossningsrum eller om jag ska bli förflyttad en våning upp till eftervården (vilket även fungerade som förvård under sommaren) och vänta tills värkarna tilltar. Jag får ligga med apparaten en stund till och efter två timmar efter intagning får jag gå upp en våning.

Däruppe kopplar de mig åter till CTG och under tiden jag ligger där tilltar värkarna och blir rätt jobbiga, men kör med profylaxandningen. Shit vi som inte tränade mer än två gånger på andningen, men allt faller sig naturligt. Vi är hungriga och får in en bricka med mackor och saftsoppa. De kopplar äntligen bort apparaten så jag kan röra mig bättre och dricker lite saftsoppa, Richard som inte ätit sen frukost (klockan är nu runt 21 - 3 timmar efter inskrivning) mumsar upp mackorna. Efter ett tag kommer de in igen och kopplar mig till maskinerna. Värkarna börjar bli riktigt jobbiga nu och jag får ryggmassage av Richard. Jag tänker.. Åhh jag vill ner till förlossningen nu.

DEL 2

Jag säger till personalen, vilket i övrigt är väldigt trevliga, att jag har jobbiga värkar och att det trycker mot ryggen. De beslutar sig för att skicka ner mig till förlossningen specialvården igen och kör ner mig liggandes i sängen. Jag säger att jag kan gå, men de tycker att jag ska åka i sängen. Tur var nog det för jag fick just då en jobbig värk. Då gäller det bara att vara stilla och slappna av. Jag överlever värkarna med de är riktigt jobbiga nu. När vi rullar i korridoren åker vi förbi en nybliven pappa som håller sin bebis i famnen. Han säger: "Snart är det eran tur" eller något liknande, vi ler drömmande. Klockan är då strax efter 22 den 16 juli - 4 timmar efter inskrivning.

Väl nere på vårat förlossningsrum kopplar de mig till CTG igen. SUCK. Jag klarar snart inte av att ligga stilla när värkarna kommer. Sammandragningarna kommer nu ganska tätt och de beslutar sig för att göra en vaginal undersökning. De konstaterar då att jag är öppen 5 cm (klockan är nu 23:20 - 5 timmar och ca 30 min efter inskriv.) och de kopplar samtidigt en scalp-elektrod (mäter bebisen hjärtljud via vener i huvudet). Värkarna är jobbiga och jag ber om något som kan lindra smärtan. Hade sen innan bestämt mig (även skrivit förlossningsbrev) för att klara mig utan medicinsk smärtlindring men kunde tänka mig att prova lustgas och andra metoder. Så de ger mig lustgas. De första andetagen gör mig alldeles luddig och jag fnissar lite, trots att det gör ont utav bara helvete. Börjar fundera på vad det är jag har på magen (grejen som registrerar sammandragningar och värkar) och undrar vad den gör. Richard fnissar lite åt mig eftersom jag haft den hela tiden och vet mycket väl vad den gör!! Den hjälper ganska bra, men det gör ju såklart fortfarande ont!

Jag kravlar fram och tillbaka i sägen står, sitter, står på knä, ligger. Allt för att det ska kännas mindre. Barnmorskan kommer åter in och gör en vaginal undersökning under tiden värkarna håller på. Aj, aj.. Jag är då öppen 7 cm (kl 02:00 den 17 juli 2006 - 8 timmar efter inskriv.). Bebisens huvud har visst inte passerat några "kanter".

Klockan 04:00 (10 timmar) gör de en vaginal undersökning igen är då öppen 8 cm. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag minsann var öppen mer, men att de kände fel, för jag har riktigt onda värkar som trycker på nedåt. Bebisens huvud har fortfarande inte kommit förbi dessa ?kanter?.

Vid 06:00 (12 timmar) gör de åter en undersökning och jag är öppen 10 cm. Alltså redo för att krysta ut bebisen, men huvudet har fortfarande inte passerat dessa kanter. Jag har riktiga krystvärkar men får inte krysta. Det känns som om jag behöver gå och skita, men det är dessa reflexer. Bebisens hjärtljud är, tack och lov, fortfarande normala. De frågar ifall jag behöver kissa, eller om jag har kissat nåt. Jag säger att jag inte är kissnödig. Jag tror att de vid den här tiden sätter en kateter för att tömma blåsan, men det är inte så mycket i den. Har ju inte fått i mig nåt nästan!!

Vid 07:00 tiden (13 timmar) kommer nästa skift och vi får en ny barnmorska och undersköterska. Dessa är jättegoa och barnmorskan är nästan hela tiden inne på rummet hos oss. Scalpelektroden som lossnat kopplas igen. Jag kommer ihåg att jag står upp och nästan somnar till mellan värkarna, har endast druckit lite saft och saftsoppa och är rejält trött och utmattad. Värkarna kommer även mer sällan ibland så lång tid som 5 min mellan varje. Men de är starka, ibland kommer två värkar direkt efter varandra. Det är riktiga krystvärkar som bara inte går att slappna av i. Jag försöker men spänner mig otroligt mycket nästan varje gång. Dessa har hållit på sedan 04:00 tiden. Richard är också helt utmattad och sitter och försöker hålla sig vaken i fåtöljen. Jag ser att han slumrar till flera gånger.

De börjar bli oroliga för att förloppet inte fortlöper och att bebisens huvud inte passerar kanterna och kopplar in värkstimulerande dropp i handen. Först på låg koncentration (kl är nu 08:00 14 timmar varav 2 timmar öppen 10 cm). Jag fasar inför tanken att få mera av dessa jobbiga värkar och tänker att jag inte vill vara med längre. Nu vill jag ta en paus. Jag tittar på Richard och ser att han är tårögd, han känner sig nog maktlös över att inte kunna hjälpa mig när han ser att jag har så ont. Vi kramas lite kort och jag säger att det räcker med att han finns hos mig. Den första värken jag får efter droppet blivit inkopplat är en dubbelvärk. Puh! Det här går inte. Inget har hänt sedan kl 06:00.

10:30 tillkallas läkare in till rummet och jag som är hög på lustgas och hur trött som helst börjar svamla om att jag känner igen utbytesstudenten som läkaren har går bredvid. Konstaterar sen att hon är väldigt lik någon men kommer inte på vem. Hon förstår inte vad jag säger, eftersom hon kommer från USA. Blir som tur var avbruten av att en värk börjar. Läkaren meddelar att jag måste fasta för det kan bli aktuellt med kejsarsnitt.

Droppet har en ganska hög koncentration nu och de pratar om att först sätta in ett starkare dropp. Detta är tydligen rätt påfrestande för bebisen så de vill kolla mjölksyran i bebisens blod genom blodprov från bebisens huvud (laktattest). När de berättar att de går in via vaginan och skrapar blod (hud) från bebisens huvud, vill jag inte göra provet, men gör det ändå för bebisens skull.

Detta tas kl 11:00 (17 timmar, 5 timmar stillastående), men de tror att det visar ett felaktigt värde, för CTG kurvan visar att bebisens hjärtljud är relativt normala. Så de tar ett nytt och när de tar detta prov passerar bebisens huvud dessa kanter (11:12). Detta prov visar ett normalt värde (bebisen mår relativt bra, trots det långa förloppet) och de säger att jag kan börja krysta. Jag pressar på så hårt jag kan när de säger att jag får och det gör jääävligt ont. Men jag struntar i om jag spricker, eller om det gör ont, för nu ska han minsann ut. Jag är trött på att ligga och ha ont. Och klockan 11:18 är han ute. 6 min krystarbete, puh.. Han rosslar till och gråter lite och jag får honom på mitt bröst. Han är varm, kladdig och jättestor och framförallt våran lilla pojke.

Richard klipper av navelsträngen och några minuter efteråt kommer moderkakan ut. Jag behöver inte ens krysta ? tack och lov! Jag har fått en liten bristning, men kommer inte behöva sys. Tack och lov för det med! För nu vill jag inte ha mer ont än jag behöver.
Mest förvånad är jag att jag inte skrek en endaste gång, inte ens under utdrivningen. Inte ens på Richard.. Trodde jag skulle bli ett monster, det var något jag fasade över eftersom min kille är så känslig. Kommer ihåg att jag tänkte att: Aaaldrig att jag gör om detta igen, det var det värsta jag varit med om!! Men nu, drygt 2 veckor efter, skulle jag lätt göra om det för att få en så fin och välskapt bebis som vi fick.

Caesar D
Född klockan 11:18 den 17 juli 2006
Längd: 54-55 cm
Vikt: 4185 g
Huvudomfång: 38,5 cm

EFTERÅT

Vad många inte tänker på, är ju att förlossningen faktikst inte slutar när man fött barnet. Först ska ju moderkakan ut och navelsträngen ska klippas. Sen får man ju genomstå undersökningar av livmodern där de går och klämmer på magen Ousch!!

Richard som inte varit säker på ifall han velat klippa navelsträngen, klippte den direkt när han blev tillfrågad. Jag sade att han kunde bestämma sig när det var dags och att jag var nöjd med vilket han än valde att göra.

Vi fick titta på hinnsäcken och moderkakan som var som en ballong gjord av hinnor med en mörkröd stor rund fläck på - moderkakan. Man såg varför det kallades "livets träd".

När bebisen väl var på min mage sveptes han in i handdukar för att hålla värmen. Han tittade strax lite försiktigt och började snart "picka" sådär som de gör när de söker mat. Han fick sen komma till bröstet där han sög lite lätt. Han var vaken en stund, sade inte ett knyst, sen somnade han och sooov lääänge. Vi fick in förlossningsbrickan som var välbehövlig efter dessa nästan 18 timmar av smärta. Vi ringde sen på personalen så de fick komma och koppla bort mitt dropp så jag kunde byta skjorta och äta i lugn och ro. Vi mumsade sen fick jag order om att gå och duscha och kissa och bebisen vägdes och mättes. Det gick bra att kissa, men det sved en del.

Trots denna jobbiga förlossning var jag jättepigg och glad!! När jag hade duschat och kommit i mina egna kläder var jag bara tvungen att gå ut och ringa mamma, pappa och Richards mamma. Lite omtumlad och tom i magen (!) smet jag ut och berättade nyheten. Bebisen blev sen också tvättad och fick sin första blöja och kläder på sig. Myys!

Efter vi var klara blev vi visade till patienthotellet där ett hotellrum med dubbelsäng väntade. Vi packade ihop våra saker och jag tog bebisen i famnen och vi knallade iväg. Jaha då var man mamma!!!

Foto: vnikka - Caesar nyfödd den 17 Juli 2006