vnikka

Hur är det egentligen tänkt att det ska gå ihop för människor med småbarn. Det verkar som om ingen tror att ens lilla dagisbarn kan vara sjuk. Nej man ska infinna sig på plats, även fast man har 6 sjuka barn och en karl som jobbar dygnet runt?

Inatt hostade våran kära son så att vi (jag) bestämde oss (mig) för att han skulle vara hemma. Jag hade första träff med min handledare på vårat projekt i skolan, så jag kunde helst inte vara hemma. På torsdag ska Caesar till logopeden igen och på fredag är det träff med föräldrarna på dagis, typ familjedag där alla föräldrar får komma (R ska inte med, surprise). Jag har min första vecka på projektet som känns rätt essensiellt. Richard började ju nytt jobb för inte så längesen (några månader sen är det dock nu, men provanställningen har inte gått ut) och om han VABar för mycket ser ju inte det bra ut. What to do?? Skulle helst vilja att Caesar var hemma imorgon också, men jag kan inte. Karln ska till Västerås och kan helst inte?! Sen är det ju torsdagen (?) och fredagen ska jag vara hemma.

Ursäkta, men jag blir trött, stressad och hinner absolut ingenting. Vill bara att allt ska lugna ner sig lite. Kanske så man hinner sy upp de där gardinerna, måla den där hyllan, märka Caesars kläder, fixa exjobb, städa bilen och träffa människor!

Jag vill inte ha Caesar på dagis hela dagarna. För hans skull och inte minst för min. Jag vill ju träffa honom, han orkar inte heller vara på dagis så länge. De förstår honom inte som jag gör (så tänker nog alla mammor!). Han är ju trots allt lite speciell och jag vet att en av fröknarna på hans dagis är väldigt duktig och lyhörd för ju honom och hans behov. I måndags när jag hämtade honom, var han väldigt irriterad och det märktes tydligt! Han blir sån när han blir missförstådd eller bara skälld på, bara för att han utforskar saker lite annorlunda. Lite väl grundligt om man jämför med andra barn. Speciellt om han håller på att bli sjuk också. Man måste verkligen ha tålamod med honom. Man får inte skälla på honom, då blir det hundra gånger värre, man måste försöka se det positiva i saker. Skäller man på honom så tittar han på en och gör samma sak igen, bara för att se den där reaktionen. Är det småsaker så får man liksom inte låtsas om vad han gör, och liksom avleda honom på något annat. Då tröttnar han snabbt och man har sluppit ett "bråk". Man ser också att han har börjat ta efter. R kan vara sån att han slår bort Caesars hand om han ska ta något han inte får. Behöver inte vara nåt märkvärdigt. Har nu märkt att Caeasr börjat göra så, om man vill hålla handen och han inte vill, eller om man ska försöka ge honom skeden eller vad som helst. Mycket irriterande och det märks tydligt att han har fått det från någon. Om det nu är från R är ju inte säkert.

Sen att Caesar har blivit småtrotsig och vrålar så fort man gör något som han inte vill, tex att prata i telefon ibland, har blivit smått påfrestande. Inte konstigt att man får ont i bröstet alltså!!!

När jag ändå håller på så kan jag berätta att min chef ska sluta, så allt kommer att bli jättetråkigt på jobbet! Ok man jobbar ändå så själv, men största anledningen för att jag jobbar där är för att hon är så bra! :(

Vad tråkigt jag är som skriver om sånt här crap, men vad gör man när man känner sig urkarvad och fylld med möbelstoppning... En positiv sak är i alla fall att vi fick våran soffa idag!! Hur underbart som helst, speciellt efter att vi väntat på den 7 veckor!!!